PREDIKAN

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

SÖNDAG EFTER JUL HELIGA FAMILJEN 2021 ÅR C

 

”Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.” Luk 2.48

Idag firar vi den Heliga familjen och vi har hört den del som avslutar Jesu barndoms händelser Det vill säga när Maria, Josef och den 12 årig Jesus vandrar till Jerusalem i samband med påsk så som varje judisk familj var förpliktat att göra. Från Nazareth tog det fem eller sex dagar för att komma fram till Jerusalem. Färden gjordes tillsammans med andra familjer. Väl framme skulle Jesus bli myndig. I en första anblick finns inget konstigt med det.

Men om man tänker på att Jesus är Guds son. Då förändras mycket. Gud i Jesus gestalt underkastar sig Lagen, den judiska lagen som han själv har låtit instifta hos sitt eget folk. Det är verkligen ett uttryck för hans ödmjukhet.

Men väl inne i templet blir Jesus som nu är myndig medveten om sin kallelse att han tillhör sin fader i himmelen och att han därmed kan samtala med de lärde i templet. Detta ger oss en bild av vår Herre.

När vi betraktar de fortsatta händelserna. Får vi en känsla av medlidande med Josef och Maria, Halvvägs hem blir de varse om att de har tappat bort sin son, vilken skräckfylld händelse. Någon kanske säger: vad är det för föräldrar som tappa. Kanske är det inte så konstigt när man tänker på att det var många familjer som reste tillsammans och att barnen ofta leker tillsammans för sig.

Men Josef och Maria blir förskräckta: de har tappat bort inte bara sin son men Guds son. Det vandrar tillbaka till Jerusalem och templet och finner Jesus tillsammans med de lärda. De reagerar på ett så mänskligt vis: Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.

Denna händelse lär oss mycket när vi själva har det svårt och undrar var finns Gud han som skall hjälpa oss.

Jag kan tänka mig att vi alla någon gång har känt oss vilsna i livet och undrat var finns Gud. Varför hjälper han då inte. Sådana tankar kan komma när vi tycker att livet har fått en oönskad vändning.
Frestelsen är stor att vi förlorar Gud inte hittar honom och till och med förnekar honom.

Maria och Josef relation till Guds son det är en personlig Gud. Till vilken de kan visa sina känslor som här i Evangeliet: Var har du varit, vi har letat efter dig! Man hör hur de riktigt är upprörda. De har lärt känna varandra under dessa 12 år genom alla vardagliga händelser.

För oss är relationen till Gud och Kristus lite annorlunda. Det kan lätt bli en relation till en abstrakt Gud, en Gud som vi greppar genom intellektet eller som vissa säger en filosofernas Gud. Tankar om Gud blir lätt till åsikter som man kan ha men också lätt kan byta ut när det inte passar. Eller till och med föra bort.

Men det behöver inte vara så!

Genom hela gamla testamentet är Gud en personlig Gud. Han är Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.

För oss kan han vara lika personlig, som Gamla testamentets folk eller som för Maria och Josef.

Jag kom att tänka på en syster här på Johannesgården för ett trettio tal år sedan, som skrek i kapellet: Nu får du hjälpa oss Herre. Det var en svår tid.

När vi inte finner Gud, låt oss göra som Maria och Josef ihärdigt leta efter honom med all vår kreativitet och fantasi. På samma sätt som när vi har förlorat något värdefullt hemma. Eller åtminstone be för att finna Honom. Det har psalmisten gjort: Herre, lär mig dina vägar,

visa mig dina stigar. (Ps 25).¤eller så som den bön som tillskrivs den Heliga Birgitta: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

 

Låt oss alla be för dem som har tappat tron.

Dk Daniel

PREDIKAN JULNATTEN 2021 ÅR C

 

”Vakna, o människa: för din skull har Gud blivit människa. Vakna, du som sover, stå upp från de döda och Kristus skall lysa över dig. För din skull upprepar jag, har Gud blivit människa. Du vore död för evig tid, om han inte fötts i tiden.”

Dessa ord har jag lånat från en predikan som den helige biskopen Augustinus inledde sin julpredikan.
Visst behöver vi vakna till på Julnatten när firar att frälsaren kommit till världen vid den tid då i vart fall jag börjar längta till sängen.
Men vi behöver vakna på ett annat sätt. Förstår vi hur betydelsefull denna händelse är. Att Gud har låt födas som ett barn på jorden.

Att ett barn föds är redan det en mycket stor händelse. För föräldrarna självklart som får glädjas över sitt barn. Med varje barn blir världen annorlunda; vissa kommer att bli kända och andra inte. Men varje barn kommer på något sätt att förändra världen. Att Gud har blivit människa i ett litet barn är ännu större. Det förändrade verkligen världen.

Jag har ofta förvånats över hur historiska händelser kan vara mångbottnade. På ett sätt kan händelserna som hände för 2021 år sedan, beskrivas i mycket korta ordalag. Kejsare Augustus lagstiftade att alla i det romerska imperiet skulle skatteskriva sig i sin hemort. En man Josef och en kvinna Maria, de var trolovade och de väntade barn fick ta sig till Betlehem från Nasaret; det var en färd på ca 15 mil.

Väl i Betlehem hade de svårt att finna något ställe att bo Trots att det var tid för Maria att föda sitt barn och födde det i en Krubba.

Men det finns en annan Historisk dimension. Om Betlehem tillhörde den minsta provinsen i Romariket så förhåller det sig på ett helt annat sätt från Guds synpunkt och Israels folks synpunkt. Betlehem var hemstad för Kung David. Gud valde honom som var ett barn till att vara kung för israels folk. Kung Davids rike bestod inte. Men Gud valde Jesus från Davids ätt för att frälsa mänskligheten. Det är Guds val inte vårt.

Profeten Jesajas påminner oss om att Israels folk väntade på ett stort ljus i mörkret för dem som vandrar i dödskuggans dal. Ett ljus som skall göra folket talrikt och skall göra folkets glädje stort. Profeten fortsätter.

Hans namn skall vara: Underbar i råd; Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns

Det är stora ord och stora förväntningar som Profeten uttrycker. Och som Gud vill infria.

Men det finns ytterliga historiska dimensioner över det som hände i Betlehem för 2021 år sedan. Vi får en insikt om vad som hände i Himmelen. I himmelen var det ett himla liv. Där är glädjen stor och En skara, var med, Ängeln för att sjunga:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” (Luk 2:14). En sång som vi kan stämma in i varje söndag.

Att Kristi födelse är något stort blir än mer uppenbar när man tänker på vad det har lett till. Jag tänker på allt det goda som kyrkan har fört med sig under historiens lopp även om, och det måste man bekänna, att hon har snubblat inte bara ett par gånger. Hur kyrkan har brett ut sig under historiens gång till att bli den största religionen i världen. Att något så litet som ett spädbarn kan utvecklas till att bli en världsomfattande religion är svårt att tänka sig.

Men det är större än så. Han rättfärdigar varje människa som tror på honom den ende Guden. Så att vi får frid och får del av det eviga livet.
En annan kyrkofader, Athansius har så träffande sammanfattat dessa händelser: Jesu födelse blev till en universell glädje inte bara en glädje över att ett enskilt barn blev fött. Det var en himmelsk glädje över att det Gudomliga ljuset i världen. Ett ljus som fick herdarna att lova Herren vår Gud.

Men låt oss glädjas över att så många människor har följt hedarna för att tillbe det nyfödda barnet Emanuel, Gud med oss.

Och helt förlita oss att Gud verkar i allt som leder till det goda.
Dk Daniel

PREDIKAN PINGSTDAGEN JOHANNESGÅRDEN

 

Lärjungarna såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.

I den Bysantinska traditionen har kyrkorna torn med en lökkupol. Speciellt kyrkorna som tillhör patriarken av Moskva. Någon har sagt att dessa lökkupoler representerar ljuslåga andra säger att lökkupolerna representerar tungorna av eld som fördelar sig på pingst dagen.

Jag tycker mycket om det arkitektoniska greppet. Eftersom både ljuslågan och tungorna av eld har med pingsten men också med kyrkan att göra.

Lärjungarna och bland den fanns också Maria, Jesu mor, satt i huset. Säkert var de glada över att Kristus är uppstånden. Men kanske också ledsna för att han stigit upp till himmelen. Innan Kristus steg upp till himmelen bad han dem att vänta och be. Vänta på den nåd som den himmelske Fadern vill ge dem dvs Kristi Ande eller Den Helige Anden. Vad det skulle innebära; vad som skulle hända i framtiden, viste de inte.

Kanske skulle man kunna tänka sig att lärjungarna var i en liknade situation som Abraham var i när, Gud kallade honom till att lämna sitt land och gå till det Land som Gud skulle visa honom. Han viste inte vad som skulle hända. Abraham litade på Guds ord. Hos Abraham och hos lärjungarna finns tilliten till Guds ord och frihet men också en överlåtelse att följa Guds vilja.

När Pingstdagen kom och tungor av eld fördelade sig över var och en som var samlade i huset, fick lärjungarna en ny kraft. Från att ha varit rädda för att bli förföljda av fariséerna tar nu Petrus till orda och bekänner offentligt att Kristus har uppstått. Petrus är befriad från rädslan och har fått modet att kunna vittna om Kristus. Drivkraften är inte en viljeakt hos Petrus; det den Helige Ande som driver och styr, vart den vill.

Men det är inte bara lärjungarna som har fått tungor av eld. Det har alla som är döpta i kyrkan. Och därför kan alla säga på samma sätt som Maria och lärjungarna: Herren är över oss. På samma sätt som när Jesus döptes i Jordan, då var den Helige Ande närvarande i form av en duva.

Vi tillsammans med lärjungarnas efterträdare, Biskoparna utgör kyrkan, i vilken den Helige Ande har sitt säte. Där igen är det den Helige Anden som är drivkraften. Visst finns det många som vill utveckla kyrkan åt olika håll när det gäller familjefrågor eller liturgins utformning.

Men låt oss inte vara rädda för framtiden. Låt oss istället hysa tillit till Kristi Ande han som har segrat över all ondska.
Då kan kyrkan vara ett ljus för världen genom att stolt bekänna Herren lever och kyrkan kan ha lökkupoler som ett tecken på att på den Helige Andens tungor av eld.
Dk Daniel

Påskpredikan i Kristus Konungen

Herren är uppstånden!

Våra vänner i östkyrkorna svara genast: ja, han är sannerligen uppstånden. Så svarar man mer och mer i Sverige. Vi brukar svara Halleluja. Jag har funderat på dessa ord. De kan låta så opersonligt. Vart tog den personlige Guden vägen. Han som är Abrahams Gud, Isak och Jakobs Gud; Psalmisten som vi hörde strax efter Hellujaversen säger: Tacka Herren ty han är God; evigt vare hans nåd. ( Ps 118: 1-2)

Tacka kan vi verkligen göra, eftersom vi firar kyrkans viktigaste högtid och vi är inte ensamma en tredjedel av jordens befolkning firar att Gud har besegrat döden genom att Kristus har uppstått från de döda.

Det är något som berör oss som individer: allt vi gör som individer här i världen är inte meningslöst. Det har en betydelse för vår Herre som hoppas att samla oss i sitt rike kring det himmelska gästa budet.

Men alla fester måste föreredas.Vår moder kyrkan har föreslagit oss att fasta i fyrtio dagar, så att vi skall under den tiden kunna koncentrera oss lite mer på det andliga och Guds gärningar och lite mindre på det timliga.
Många av oss har följt Kristus på korsvägen här i kyrkan eller med påven igår på långfredagen. Där Kristus tar på sig vår skuld och vårt lidande in i uppståndelsen.
Israels folk förberedde sig också för det stora som sker i påsken. Idag kunde vi lyssna till alla läsningar från gamla testamentet. Man skulle kunna jämföra dessa läsningar med ett ungt par som berättar om sin tid innan äktenskapet: hur de upptäcker varandra, hur missförstånden uppkommer; hur tilliten till varandra tilltar. Läs texterna, om ni inte har gjort det. Det handlar verkligen om att upptäcka Guds kärlek.
Alla dessa förberedelser leder till påsken. Där vi återupptäcker att Kristus är ljuset och kan med jublande glädje säga lumen Christi Kristus är ljuset. Men lovsjunga det eviga ljuset så som Joakim gjorde.

Förberedde sig inför denna dag har några katekumener gjort, dvs. några som skall döpas ikväll. Det har varit en fröjd att få vandra med dem i sin upptäckt av den levande Guden som har uppstått och som ett ljus vandrar med oss, upplyser oss om den väg som han kallar oss att gå.

Jag önskar er verkligen att ni skall kunna säga med psalmisten: Tacka Herren ty han är God; evigt vare hans nåd. ( Ps 118: 1-2). Tacka för den väg ni har kunnat vandra tillsammans med vår moder kyrkan i er tros fördjupning. Tacka för att Gud ger mening åt ert liv i vad än som händer. Må ni alltid vara berikade av Världens härskares nåd som ger er frid och trygghet i er tro. Men framför allt att ni alltid finner glädje i den kyrkliga gemenskapen.
Dk Daniel

 

PREDIKAN ASKONSDAGEN            år    B                                 JOHANNESGÅRDEN

 

Nu, säger Herren, ni skall vända er till mig med uppriktigt hjärta.

Gud talar genom profeten Joel som säger vänd er till mig med ett uppriktigt hjärta. Vi vet inte så mycket om profeten Joel förmodligen levde han under 800 talet i Juda land. Boken handlar om en fruktansvärd katastrof i landet då gräshopporna härjade och det blev svält.

Det liknar dagens situation med pandemin då många människor lider på olika sätt . Under profetens tid trodde man att lidandet kom som ett straff för folkets synder. Så tro inte vi. Vi drabbas av det lidandet som pandemin orsakar. Däremot finns Kristus mitt ibland oss för att ge oss tröst och kraft.

Ändå kommer frågor som: vad gör vi eller vad gör jag för fel för att det skall bli så här? Detta speciellt under tider då vi drabbas av lidande. Eller uttryckt med Profeten Joels ord: Har vi kommit ifrån dig Herre?
För oss som är så knutna till kyrkan, tror jag att frågan måste ställas på ett annat sätt: Hur kan vi komma närmare dig Herre?
I Evangeliet hörde vi hur Jesus är en sann pedagog. Han undervisar oss. Vägen till Fadern går genom allmosor, bön och fasta.
När katastrofer kommer blir vi medvetna om våra vänner som lider. Vi kan inget annat än att bidra till deras väl och det gör vi också nu under fastan genom att bistå dem som t ex drabbats av jordbävningen i Kroatien. Det behöver inte vara något stort tänk på änkan som gav två koppar alltså några ören. Hon har lagt ner mer än alla andra. (Marc 12,41).

Närmare Gud kommer vi genom bön och genom sakramenten. Bön har vi säkert gott om tid nu under pandemin, svårare är et med sakramenten:
Jesus, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig som ett kargt och uttorkat land. Fast jag inte kan ta emot din kropp och ditt blod, mätta ändå min hunger med din närvaro, du som ensam kan fylla min tomhet, och låt de människor som jag möter idag märka att du är i mig och jag i dig, Amen (Oremus sid 362).

När vi fastar och avstå från det goda blir vi medvetna om att vi människor inte bara lever av bröd (Dt 8.3 Matt 4.4) Livet har en andlig sida.

Låt oss följa Kristi uppmaning under vår förberedelse inför påsken.

Dk Daniel

PREDIKAN 3 SÖNDAGEN UE EKUMENISKA VECKAN 2021 OPALKYRKAN

Förbli i mig Joh 15.4

I måndags inledde vi den årliga böneveckan för Kristen enhet. Det är inget nytt påfund, det inleddes 1908 och kristenheten ber i 120 länder, att vi skall vara ett folk och inte som nu ett splittrat folk i kristna trossamfund. Jag är så tacksam att vi här i Tynnered har lyckats att be tillsammans under denna vecka. Det är långt ifrån självklart. I centrum har man inte lyckats med det.

Böneveckan har i år temat ”Bli kvar i mig så är jag kvar i er” Joh 15.4 Jag kan tänka mig att många kristna reagerade på årets tema, Bli kvar i mig, vad har det att göra med ekumenik? Det handlar mer om trosfördjupning. Det är sant men tro och gemenskap hör samman.

Jag har ofta funderat på liknelsen om vinstocken, där Kristus är vinstocken och vi är grenarna. Förutsättningen är att Kristus har blivit människa, en av oss. Det var det vi firade och firar varje år till Jul. När jag har reflekterat över vinstocken och ser den framför mig så är det påfallande att vinstocken och grenarna är av samma material. Först är skotten gröna och mjuka för att bli av samma virke som stammen. På samma sätt som att Kristus har blivit människa. Men det finns en avgörande skillnad. Vinstocken kan leva utan grenarna men grenarna kan inte leva utan vinstocken. Johannes skriver mycket följdriktigt att, vi kan inte leva utan Kristus. Allt liv kommer från vår Herre. Vår relation till Kristus är, höll jag på att säga, så intimt förbundet med varandra.

Jag har mina rötter i Schweiz i vindistrikten. Jag kommer ihåg hur man skötte vinplantorna. Varje år efter vinskörden skulle plantorna ansas. Som kristen kan vara förvånad över att plantorena ansades nästan till marken. Det kommer sig av att en munk i ett kloster hade låtit åsnan går i vingården och den betade av många plantor. Munkens bröder var nog inte så glada på honom, men de blev desto gladare när de upptäckte att vin plantan gav mycket mer frukt än den skulle ha gjort om den ansats på normalt sätt.

Med denna erfarenhet, förstår vi Evangelisten när han låter Jesus säga: ”Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er” Vi har fått ORDET / LOGOS dvs. Kristus som har blivit en av oss och det är han som ger oss livet i Kristus, som vi är så glada att bekänna.  Ordet har förvandlat oss så att vi kan leva vår tro i församlingen, i familjen och i vårt vardagliga liv. Det ger frukt. Vi kan bara se på allt som den kristna kulturen har gett världen: Att varje människa skall behandlas med respekt och har ett unikt och okränkbart värde. Att vi skall älska sin nästa så som sig själv. Att varje människa är förpliktad att bidra till samhällets goda efter sin förmåga. Det är värden som vi har gett världen, värden som alltid består.
Men vi måste gör mer. Vi lever i en farlig tid, där det är så mycket som hotar själen. Avsaknaden av tid gör att vi inte kan låta Guds röst beröra våra hjärtan och ge oss frid att leva ett gott liv. Vi har inte tid att lyssna till hans röst. Vi stänger ute honom och den helige ande genom att planera våra göranden in i minsta detalj. Inte konstigt att vårt samhälle sekulariseras.

Hur skall vi vara trovärdiga om vi inte är ett och eniga!

Men tillbaka till dagens Evangelium: Förbli i mig. Den Ekumeniska veckan förbereds i år av en grupp kvinnor från fransk talande Schweiz. Den gruppen hade sin börja på 1930. De lever i en klosterliknande gemenskap och har vigt sina liv för Himmelrikets skull (Matt 19:2). Grunden för sina liv är att vara rotad i Kristus. Inspiration för det har de fått av en person i skriften som verkligen var nära Jesus var Maria, Jesu mor. Hon har fått fundera, reflektera och begrunda över Jesu liv, övre hans ära men också över hans lidande. Som det står i skriften: hon som bevarade allt i sitt hjärta (och begrundade det). (Luk 2.41-52; Luk 2:19). Hon är en förebild för oss.

Vi ber över det Ordet, Skriften Evangelierna, som Gud uppenbarat för oss. När vi gör det är det lättare för oss att känna igen hur Kristi ande verkar i oss idag och i vårt samhälle. Eller för att uttrycka det med Evangelisten Johannes ord i liknelsen om vinstocken: hur näringen går från vinstocken till grenarna.
Systrarnas erfarenhet är att ju mer man reflektera över Jesu liv ju mer inser man att Kristus har kommit för att frälsa alla människor. Det betyder att ju närmare honom vi kommer ju viktigare är det för oss att det går väl för alla människor. Evangelisten Johannes belyser oss detta med orden Mitt bud är detta ni skall älska varandra så som jag har älska. I budet har kärleken en vertikal del gentemot Gud men en horisontell del mot oss medmänniskor. Därför utvecklade systrarnas andliga inriktning mot tre stöttepelare. Bön, gemenskap och gästfrihet. Det är en erfarenhet som systrarna i Granchamp vill dela med sig till oss.

När systrarna bildade sin gemenskap led de fruktansvärt mycket av att de tillhörde olika trosinriktningar. De var protestanter och reformerta. Igen, hur kan de kristna vara trovärdig när de inte är eniga. Och än mer, när Kristus själv säger:
alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.(Joh 17.21).
Johannes är verkligen den Evangelist som förmedlar Guds kärlek på ett poetiskt vis.
I dagens Evangelium kunde vi höra Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Det kan låta lite provocerande. Varför har jag inte fått en fin bil när jag har bett om det.

Men om vi berörs av Guds kärlek och har tilltro för honom, litar på att han vill vårt bästa, så kan vi inte annat än att visa honom vår kärlek. Då kan vi heller inte be om något annat än det som han vill ge oss och lita på att det är det goda.

Låt oss därför vara rotade i Guds kärlek och be att vi alla kyrkor skall bli ett så att vi tillsammans kan vörda Herren och tjäna honom. Jag är övertygad om att vi kommer att få svar på vår bön.

Dk Daniel

Låt oss be.

Helige Ande,
Låt oss ta emot Kristi närvaro i våra hjärtan
och ta tillvara den som en kärlekens hemlighet.
Ge oss näring åt vår bön, upps vår läsning av Skriften
Handla genom oss, så att frukten av dina gåvor kan växa i oss.
Genom Jesus Kristus …

4:e Söndagen i advent
När det Judiska folket kommit till Jerusalem och hade David som konung, hade Gud lovat en tid av fred. Kungens rikedom var stor och han byggde en värdig boning åt sig. Grann folken runt om Jerusalem, hade byggt präktiga tempel för sina gudar. Kung David ville göra samma sak för Israels Gud, som hade tältet som sin boning. David var nog så bestämd, för att genomföra sitt projekt, att han inte hade någon möjlighet att lyssna till Herrens röst. Profeten Natan återger till David Guds ord, att han själv skall bygga ett hus åt kungen (2Sam 7:11). Gud vänder på Kung Davids generositet.
David byggde inget tempel men det gjorde hans tronföljare. Templet revs flera gånger och definitivt år 70 av Romarna.
Denna Guds generositet var inte enbart riktat till Kung David. Det var något som han erbjöd mänskligheten, med början till Maria. Hon som var trolovad med Josef i Davids släkt. Hon skulle föda (ett millennium) senare Jesus, Emmanuel (Gud med oss).
Den helige Stefanos, påminner att ”Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand” (Apg 7:48) alltså inte av stenar eller cederträ och Paulus leder oss vidare, när han säger till sin församling i Korint: ”Vi är den levande Gudens tempel” (2 Kor 6:16). Det har vi blivit genom dopet. Låt oss ordna våra hjärtan så att vi kan känna igen den levande Guden Jesus. Att vi där alltid kan säga ja, till Guds vilja, även om vi inte förstår hur detta skall ske (jfr Luk 1:34). Det är i hjärtat som vi lever med Gud i en ömsesidig kärleksrelation och i denna intima relation kan säga: Ske din vilja inte min. Närmare honomkommer vi inte.

3:e Söndagen i advent
Dagens läsningar handlar om den sanna glädjen. Vi firar glädjens söndag eller Gaudete söndagen. En tanke som har slått mig genom tiderna är: kan man få sann glädje utan att åtminstone skönja Herrens vägar för oss? I bedrövelsen förstår vi att något måste ändras för att följa Guds vilja.
Tankarna går till Israels folk när de återvände från fångenskapen i Babylon på 500 talet före Kristus, och hade kommit till det efterlängtade Jerusalem. Denna glädje sjung psalmisten: När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. (Ps 126) Men glädjen förbyttes mot bedrövelse när folket upptäckte att Jerusalem var styrt av olika ockupationsmakten. Där fanns inte det rike som Gud hade lovat dem.
Det Israeliska folkets längtan efter Guds rike och det måste om definieras.
Profeten, i Jesajas bok hade redan profiterat om det. Han var smord till profet och Guds ande talade genom honom. Profeten talar om hur Guds and, som finns i honom ger en stor glädje. Han gläds över att han fått rättfärdigheten av Gud och han gläds över att Gud ger rättfärdighet åt alla folk. Det var verkligen en tröst och uppmuntran för alla som längtade till det fullkomliga Jerusalem, och han fortsätter: Den sanna glädjen finns hos dem som har öppnat sitt hjärta för Gud. Man finns det hos de sörjande, hos de fängslade och de sörjande. Vi känner igen orden från saligprisningarna.

Vi känner också igen orden från Marias lovsång: Min själ prisar Herrens storhet … min ande jublar över Gud, min frälsare …han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna …Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.    Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid. Vilken glädje över att ha funnit Guds väg och att vara hans tjänarinna och föda Guds son.

Paulus väntade inte på den historiske Jesus. Han uppmanar församlingen i Thessaloniki att i glädje vänta på den Kristus som kommer vid tiden slut. Han ber sin församling att urskilja vad som är gott från det som är ont och hålla sig borta från det onda. Det är en god regel att hålla sig borta från det onda och dess lockelser.

Vi kan förlita oss på att Kristi ande verkar i oss för att vi skall kunna välsignas av Gud. Kristi ande som fanns från begynnelsen; blev människa för att leva bland människorna. Johannes döparen kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. Kristus gick före Johannes eftersom han fanns före Johannes.

Många undrade vem Johannes döparen var? Skulle han vara Elias, profeten, messias? Johannes svarar dem som måste veta, att han är rösten i öknen som säger: gör vägen rak för Herren, för den kommande messias. Johannes drog sig tillbaka för att visa vem den riktige messias är. Är det också vår uppgift att dra oss tillbaka för att visa vem som är den riktige frälsaren, Kristus?
Igen behövs en urskiljning. Det är lätt att ta fel på vem som är frälsaren. Historien har lärt oss det. Till och med diktatorer eller gurun som ger recept på lyckorus, för att inte tala om mammon som ger bländverk i kommersialismen har fått status av messias.

Låt oss med Paulus säga: ar alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud.

Meditation 2:a söndagen i Advent

Andra Söndagen i Advent handlar om befrielse, men också om att låta Kristus verka i oss. Jag antar att alla, i dessa tider, väntar på befrielse från pandemin. Den har verkligen ställt till det för oss, i våra liv. Vi kan inte umgås med våra medmänniskor, så som vi är vana vid eller som alltid har gjort. Julfirandet, med vänner och släkt, är hotad! Det är till och med så att en viss misstänksamhet har inplanterats i våra relationer. Vågar vi verkligen tro att grannen, inte har viruset och kan smitta oss.
Israels folk, som ett århundrade före Kristus också längtade efter befrielse, hade blivit tillfångatagna av den Babyloniska krigsmakten och förts bort från Jerusalem till Babylon i exil. De längtade efter någon som skulle befria dem, och föra dem tillbaka till Jerusalem. Någon hade säkert resignerat och vågade inte längre tro på någon befrielse.

Profeten Jesaja, var en profet som verkligen uttryckte sin längtan tillsammans med folket, efter messias. Vi kan känna med honom när Gud ber honom att predika för folket, att vedermödorna är slut och att deras missgärningar är förlåtna. Profeten blir ivrig; han gör allt för att underlätta för den kommande. Profeten proklamerar, de ord som Johannes döparen senare skall upprepa: Bana väg för Herren; gör hans stigar raka. Det är ett glädje bud som Profeten ger. Johannes döparen tar upp profetens ord och förtydligar att det är genom människans väg till omvändelse, som Jesus Guds älskade Son, kommer till oss i världen för att ge oss förlåtelse.
Omvändelse, blir vi varse om, när vi till exempel reflekterar, på kvällen över dagen som varit. Omvändelse, har två sidor: dels handlar det om att se tillbaka över dagen som varit och se vad som var fel; se var Kristus inte var med oss under dagen och be om förlåtelse, dels handlar det om att se framåt i livet och be vår Herre att han skall vara med oss, hela den kommande dagen, och alltid i framtiden; be om hans hjälp, att inte upprepa det som var tokigt. I omvändelsen finns plats för biktens sakrament.
Vi kan identifiera oss med psalmisten (ps 85). Han blev visserligen befriad från exilen i Babylon, men det fattades något. Fortfarande ställer han frågan: vad kommer Gud att säga? Svaret är: Herren skall ge oss vad gott är och vårt land skall ge skall ge sin gröda. Rättfärdighet skall gå framför honom och stadigt följa i hans spår. Psalmisten väntar på att messias skall komma.
För oss, har messias Kristus verkligen kommit in i tiden, år 0; han har även kommit in i våra hjärtan genom dopet, men låter vi honom genomsyra vår vilja och all som vi gör? Så att rättfärdighet skall gå framför honom. Är det inte det, som vi ytterst längtar efter? Så att vi kan leva med samma kärlek som Kristus har visat oss? Gud vill att vi skall vara fullkomliga och därmed komma in i Guds kärleksfulla rike. Det blir vi genom att låta Kristi ande blåsa i oss.
Kraften kommer till oss inte bara genom bön, som vi riktar till Fadern, men också genom kommunionen, där Kristus är närvarande och verksam. Där han visar oss vägen, som leder till kärlek mellan människor och mellan människor och Gud.
Låt oss öppna våra sinnen så att vi alltid hörsammar Kristi uppmaning i våra liv.

Dk Daniel Pauchard

Adventsmeditation 28/11 2020

Någon frågade, varför skall man fira Jul och advent som en förberedelse inför Julen? Det har ju redan skett. Jesus föddes ju för något mer än 2000 år sedan. Det känns som om man är fast i ett ekorrhjul. På samma sätt som hedningarna firade ljusets högtid på midvintersolståndet. Det var ett uttryck för något cykliskt, något återkommande: ljuset kommer tillbaka och det blir vår. Sett från den synvinkeln blir advent och jul något som återkommer varje år: där vi förbereder oss med att köpa julklappar och får tillfälla att äta gott en kväll med familjen och vänner. Men det handlar om så mycket mer.

Det är bara som troende på Kristus som man kan förstå advent och julens innebörd. Advent betyder väntan. Väntan på att på att Kristus frälsaren kommer till världen. Det gjorde Israels folk i gamla testamentet. Det kan vi läsa om i första läsningen för söndagen i 1:a advent. Där profeten Jesaja längtar efter att Gud skall komma till världen och styra sitt folk. Psalmisten längtar efter hjälp från Gud i ps 80: Lyssna, Israels herde, du som leder Josef som en fårhjord, du som tronar på keruberna, träd fram i glans. Vi kan riktigt leva oss in och känna med Jesajas, psalmisten eller Israels folk i sin längtan.

Men vi vänder oss mot framtiden.

Jesus bultar på porten till vårt hjärta, varje dag, varje stund för att komma in i våra hjärtans kammare, så att vi kan bemöta varje människa och händelse med samma kärlek som Jesus har haft för oss. En förberedelse i advent är att urskilja hur Jesus påverkar varje människa som vi möter. Som ett exempel har en syster från le centre spirituel du Cénacle, berättat hur hon läser tidningen varje dag, med fokus på var fanns Jesus och den kärlek som han utstrålar i alla händelser som tidningen rapporterar om.

Vår väntan har också en eskatologisk dimension; vi väntar på Kristus som kommer vid de yttersta tiderna. Det är ingen passiv väntan, tvärton. Någon har gjort en liknelse att Kristus är som en het metall som man häller i en form. Vi är högst delaktiga i hur formen ser ut. På samma sätt är vi delaktiga i hur vår värld är, vid tidens slut, när Kristus kommer.

Låt oss i sann glädje förbereda oss inför Kristi ankomst.
Dk Daniel Pauchard