| Hem |
| Nyheter |
| Om Johannesgården |
| Program |
| Församlingsliv |
| Dominikansystrarna |
| Bildgalleri |
| Anmälningar och bokningar |
Meditationer, predikningar |
| Kontakta oss |
Meditationer, predikningar, föredrag Homiletiska tankar för Första Söndagen i AdventSr Hanne Bang OP Jes 2: 1 - 5; Matt 24: 37 - 44 Ett nytt år, ett nytt kyrkoår för att vara noga, ja, en ny start väntar oss. Vi möter också en ny evangelist. Vi lämnar bakom oss ett år med evangelitexter ur Lukasevangeliet och kommer under det nya året att bekanta oss med Matteusevangeliet. Erbjudandet om frälsning förnyas genom två starka uppmaningar. Den första hos profeten Jesaja, som när han ser in i framtiden, säger: Det skall ske i kommande dagar. Det som för oss är pirrigt är att vi på samma gång tycker oss veta och icke veta, vad som skall ske i kommande dagar. Kanske kunde denna visshet/ovisshet få oss att vakna lite även under denna tid på året, där vi är som slöast. Vad är det Jesaja ser? Ett berg, som är fast grundat. Ett berg på vilket Herrens hus är byggt. Ett berg som i allra högsta grad fungerar som ett centrum. Det låter tilltalande med lite fasthet i en tid, där mycket tycks flyta. Det skulle vara väl värt att söka sig dit. För att komma dit måste man icke desto mindre vandra. Vandra är den andra uppmaningen i dagens texter. Om man har gått i stå, måste man alltså sätta igång igen, för att vara med om att vandra. Och det blir inte vilken vandring som helst. Här krävs ytterligare en kvalitet: Vaksamhet. Den första texten från Matteusevangeliet är tagen ur detta evangeliums 24:e kapitel, som i vissa bibelutgåvor bär titeln “Talet om tidens slut”. Det är ganska anmärkningsvärt att den gammeltestamentliga texten talar om en början och den nytestamentliga om ett slut. Kanske finns förklaringen i att evangeliet talar om ett slut som öppnar mot en ny början. Eller också finns orsaken i, att vi befinner mycket nära evigheten. Det som skiljer detta slut från den nya början är Människosonens ankomst. Eftersom vi inte vet när denna ankomst kommer att äga rum uppmanas vi att vaka. Vi skall inte sitta stilla och vaka, som vid en sjukbädd eller ligga på våra knän som vid en kyrklig vigilia innan en större fest. Vi skall vaka och vandra. Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen. Vi som nu gemensamt börjar kyrkoåret med adventstiden, som tillsammans med fastetiden är årets två stora perioder av väntan, tror vi att vi vet vad vi väntar på. Om vi väntar och vakar medan vi är beredda att vandra, har vi kanske loggat oss in på himlens hemsida: www.himlen.nu.  Homiletiska tankar 23:e Söndagen under åretSr Hanne Bang OPVish 9: 13 - 18; Luk 14: 25 - 33 Allt har ett pris. Vi ser det väldigt klart, när vi ser på våra anhöriga som åldras ibland oss eller omkring oss. T. ex. måste den affärsman, som med succé har drivit sitt företag och alltid har arbetat hårt, om han vill se sina barnbarn växa upp, acceptera att gå igenom en riskfylld och smärtsam hjärtoperation. I vissa fall kan vi inte planera för dessa eventualiteter. Kanske kan vi ta en försäkring, som gör den nödvändiga behandlingen möjlig, men resten av priset måste vi betala med cash. Låt bli att skrika, när räkningen kommer. I det aktuella fallet rör det sig om människor, som gärna vill bli Jesu lärjungar. Evangeliet sluter med orden: Ingen kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger. Efter en dundrande inledning, kommer Jesus med det goda rådet, att planera. Inte bara planera för första etappen, men för hela genomförandet. Den, som inte gör så, blir utsatt för hån och spott. Mannen, som inte kunde bygga sitt torn färdigt, får stå ut med att andra gör narr av honom och kungen som ville kriga får på ett förödmjukande sätt be om fred. Vårt livs väg är oftast sammansatt av många mindre projekt, som vi lyckas att inbilla oss, att de är väl underbyggda intill den dag, när vi upptäcker, hur ofta vi har satt Gud och hans plan med oss inom parentes och gått våra egna väger. Om och när vi gör denna upptäckt, får vi vårt livs stora chans, att stoppa eländet och återvända. Att bli Jesu lärjunge kan komma att kosta oss allt. Av och till tror vi att vi kan klara oss med att vara lärjungar till en viss procent, 60%, 70%, 80% eller 90%. Resten av dessa procent kan vi så dra av i kassan, när vi får räkningen. Men så här lekar man inte med Gud. Evangeliet kan verka ytterst obarmhärtigt. Ett av dessa evangelier, som ingen vill predika om. Vi skall även hata, det som för oss är värdefullt och värt att älska. Hur så ? Det måste medges, att orden är obarmhärtiga, men den som uttalar dem, och den som har sänt honom, som talar, är det inte. Den dagen vi sitter med räkningen och inte tycks kunna betala får vi lära oss skillnaden mellan orden och Guds kärleksfulla handlande. Vilken människa har kunskap om Guds vilja ? Vem kan tänka ut vad Herren vill ? läser vi i Vishetens Bok. Planeringen av vårt liv, inklusive vårt lärjungeskap kan vi inte göra ensamma. Vi måste ha tilltro till den, som framför alla andra vill vårt bästa.  Homilia för Trettonde Söndagen under åretSr Hanne Bang OP1 Kung 19: 16b, 19-21 - Luk 9: 51 - 62. Man kunde kalla denna söndag för efterföljelsens söndag. Efterföljelsen har två sidor, en gåva och en uppgift. I I Kungaboken har Gud gjort sitt val av en profet i Elias ställe, och han meddelar detta till Elia med besked om vad han ska göra. Elia finner inte Elisa i färd med att be eller offra, nej, när Elia kastar sin mantel över honom, plöjer han. Elisa är utvald till att få gåvan såväl som uppgiften. Elisa önskar ta avsked av sina föräldrar och denna önskan beviljas. Det blir ett avsked med en rituell prägel. Han slaktar och kokar sina två oxar och ger dem åt folket. Därefter bryter han upp och följer Elia. Som Elia förbereder sin bortgång i I Kungaboken, förbereder Jesus i Lukasevangeliet sin bortgång. Samarierna får ett erbjudande som de inte vill ta emot. De är missnöjda över att Jesus vill gå till Jerusalem. Jacob och Johannes blir ilskna, men Jesus sätter dem på plats. Jesu erbjudande är ett äkta erbjudande och samarierna behåller friheten att ta emot eller ej. Jesus och hans lärjungar fortsätter helt enkelt till en annan by. Under vägen får vi det första exemplet på efterföljelse. Personen i fråga har i detta fall redan bestämt sig “Jag skall följa dig vart du än går.” När Jesus hör detta klara uttalande kommer han med invändningar. Han vill säkra sig att hans blivande efterföljare har förstått erbjudandets innebörd. I det nästa exemplet är det Jesus, som kallar. “Följ mig.” Mottagaren av erbjudandet vill dock först begrava sin far. Här är uppgiften, som följer med erbjudandet, helt klart att förkunna Guds rike, och denna förkunnelse måste prioriteras framför allt annat. Nya Testamentets radikala sidor visar sig här. Det sista exemplet visar oss en man, som har gjort sitt val, men han vill dock först ta farväl av dem där hemma. Här får vi se att kommer svaret på erbjudandet till efterföljelse inte omedelbart passar personen inte för Guds rike. För några år sen höll jag min årliga reträtt i ett kontemplativt kloster i USA. Vid den sista måltiden i gästernas matsal, när jag hade beslutat mig för att tala med de andra gästerna, talade jag med en ung flicka, som spekulerade på att inträda i klostret. Hon erkände att hon fått ett erbjudande, och hon såg det som en uppgift. Hon såg det som något mycket stort hon gjorde, när hon gick in i ett kloster med så pass många äldre systrar. Hon gav helt enkelt sitt liv som en gåva. Hon hade bara glömt, att erbjudandet har två aspekter: gåvan och uppgiften. Hon var villig att ta på sig uppgiften, men hon hade glömt att den baserades på en helt unik gåva från Gud. Under samtalen försökte hon få mig till att stanna en dag till, vilket jag inte gjorde, eftersom vilken som helst av systrarna kunde kasta ljus över den saken. Alla kallelser är på samma gång ett erbjudande och en utmaning, en gåva och en uppgift. Det vore bra om alla, som vill ta sin kallelse på alvar, funderar över både vad de ger och vad de får.  Homilia för Johannes döparens födelseSr Hanne Bang OP
Jes 49: 1 - 6 - Luk 1: 57 - 66, 80. Om vi skulle företa en brainstorming med utgångspunkt från namnet Johannes Döparen skulle listan bli lång, börjande med Johannes’ reaktion i sin moders liv, när de två havande kvinnorna Elisabeth och Maria träffades och inte sluta förrän hans huvud serveras på ett fat vid en pervers fest hos Herodes. Däremellan har han utfört uppdraget att med sin spektakulära gestalt och genom sin botpredikan bilda bro mellan Gamla - och Nya testamentet ”Herren kallade mig, när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn, medan jag låg i min moders sköte”, läser vi i profeten Jesajas bok. Det började inte med en vanlig graviditet. Elisabeths grannar och släktingar hörde vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne, för hon var inte ung. Omskärelsen på den åttonde dagen uppvisar en annan överraskning. Barnet skall inte uppkallas efter någon i släkten. Han skall få ett helt nytt namn, Johannes. Hur ofta har vi inte sett, att stora gestalter i Bibeln som Abram, Simon och Saulus har fått nya namn med anknyttning till deras uppdrag? Johannes får ett nytt namn från första början. Frågan inställer sig omedelbart: Vad skall det inte bli av detta barn? Han vistades i öde trakter till den dag han skulle träda fram inför Israel. Hans arbetsplats blev öknen, den geografiska öknen såväl som den enskildes individuella öken. Han blev framför allt den mänskliga längtans profet. En längtan, som har präglat alla profeterna, men som blir så stark i och med Johannes, eftersom uppfyllelsen är så nära. Han är den största av profeterna, men inte desto mindre vet han sin plats. Han ser klart skillnaden på sin egen roll och den som Jesus kommer att ha i frälsningshistorien efter att Johannes slutligen har accepterat att döpa honom, och Fader har erkänt Jesus som sin son, medan Anden visade sig i en duvas gestalt. Johannes firas vid Midsommar. I Sverige vet man allt om midsommar. Ljus, värme och fruktbarhet karakteriserar denna fest, som firas med dans kring majstången. Johannes begränsar sin egen betydelse och visar hän till det världens ljus, som skall bli ett helt annorlunda ljus. Midsommar är en ljusets höjdpunkt på året och sen går vi sakta in i mörkret igen. Är det också så med övergången mellan Johannes och Jesus? Står vi med den största profets försvinnande redan inför mörkrets utmaning? Kanske det och kanske inte. Det dop som Johannes döpte med är inte Jesu dop och det ljus Johannes spridde är inte att likna vid det ljus Jesus sprider. När vi firar Johannes står vi inte inför en naturens höjdpunkt, som till synes fortsätter nedåt. Svaret på frågan tycks ligga i det faktum att Johannes bildar en bro mellan de två testamenten, mellan två avsnitt i troslivets historia, förande från det som är känt till det som är så helt annorlunda.  Homilia för Elfte Söndagen under åretSr Hanne Bang OP2 Sam 12: 7 - 10,13 - Luk 7: 36 - 50 Vi har säkert alla haft, det man kallar en aha-upplevelse, där vi med mycket enkla medel har bragts till att förstå ett eller annat, som har blockerat vår väg framåt. Det finns alltid minst två personer i en sådan situation och det är också tillfället i de två situationer, som beskrivs i dagens texter. I den första ger Natan kung David en aha-upplevelse och i den andra gör Jesus själv samma sak med farisén Simon. Gemensamma nämnaren för våra två läsningar är således aha- upplevelsen. Det är inte så lät att se, när det gäller den första läsningen, som enbart börjar i 2 Sam 12:7, men ser vi på kontexten, finner vi i 2 Sam 12: 1- 6 exakt det jag talar om. Den enkla berättelsen om den rika och den fattiga förargar kung David och profeten Natan öppnar hans ögon med orden “Du är den mannen”. David förstår genast, att det berör hans personliga relation till Gud, som har hotats genom hans blindhet, när det gäller de egna förseelserna. I psalmen 51, som så ofta återkommer i vår liturgi, finner vi hans reaktion på denna tillrättavisning. Denna psalm är än i vår tid ett av de förnämsta uttrycken för ånger. Vi kan alla ta till oss denna lektion. Insikten om, att det inte är brottets storlek, alltså den negativa sidan av historien, men däremot kärleken, den positiva sidan, som är bärande i relationen, och som är viktig i återupprättandet av den skadade relationen. Scenen i evangeliet är en annan. Jesus är bjuden på middag hos farisén Simon, när situationen utvecklar sig på ett ovanligt sätt. Jesus kommer att stå i centrum för en synderskas uppmärksamhet och överväldigande ömhet. Värden aktualiserar frågan om hur Jesus, som är själva motpolen till synden, kan acceptera ett sådant beteende. Han sägs vara en profet. Hur hänger detta ihop ? Det är välkänt vem såväl Jesus som synderskan är. Berättelsen om denna händelse kommer att sprida sig som en löpeld, med samma hastighet som historien om fjädern som blev till fem höns. Jesus svarar först, genom att jämföra det som kvinnan har gjort, och det som Simon kanske borde ha gjort. Han sätter hennes syndiga förflutna inom parentes, som något negativt, odynamiskt och ointressant och understryker hennes kärleksfulla attityd, som den dynamiska kraft, som banar väg för förlåtelsen. “Den som får mycket förlåtet, visar mycken kärlek”. Vi kan vända på detta utlåtande och säga, den som har mycken kärlek får mycket förlåtet. Det är i båda fallen, för kung David såväl som för Simon helt klart vad berättaren syftar på. Det är så enkelt att det inte går att missuppfatta. Berättelsen säger inte i klartext att det berörde Simon djupt och ändrade något i hans beteende, men det skulle inte förvåna mig om han som David visade uppriktig ånger.  Homilia för Heliga Trefaldighets dagSr Hanne Bang OPOrds 8: 22 - 31 - Joh 16: 12 - 15. Korstecknet är säkert en av de första böner vi har lärt oss i vår barndom eller efter vår konversion, vi tecknar oss med korset och säger: I Faderns, och Sonens och den helige Andes namn. I bönboken Oremus står det att korstecknet är en påminnelse om vårt dop i den Treenige Gudens namn, en bekännelse till Kristi kors, en bön om hans beskydd och ett uttryck för vår vilja att tjäna honom med förstånd och känsla, själ och kropp. Korstecknet är i sig själv en bön, som knyter tron på treenigheten samman med korsets tecken, som blivit tecknet på vår kristna tillhörighet. En bön som knyter kärleken och lidandet nära samman, vilket vi säkert inte alltid tänker över. En annan bön som vi oftast använder som en avslutning på andra böner är: Ära vara Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet, Amen. Denna bön avslutar bland annat alla psalmerna i tidegärden. Och när vi använder den inom den gemensamma liturgin, böjer vi huvudet, när vi uttalar orden. Här aktualiseras ett av de stora mysterierna i vår tro. Tron på Treenigheten. Tron på att enheten personer emellan bygger på kärleken, inte är möjlig utan kärleken. Tiden och evigheten förenas, när de möts i kärlekens nu. I Oremus står det “Med denna bön bekänner vi oss till Treenigheten och instämmer i den lovsång som börjar här i tiden och fortsätter i evigheten”. Denna bön bildar en bro mellan första läsningen och evangeliet på den Heliga Trefaldighets Dag. I första läsningen möter vi evighetens kraft, som bär oss på tidens ström. Det är bara att följa med. För allt i världen stoppa inte upp för att börja analysera, då sjunker du. Poeten har sökt att fläta samman tiden och evigheten och har skapat en otroligt djup och vacker text. Låt oss för en gångs skull ersätta analyserandet med lite kontemplation, släppa taget och överlämna oss själva till det som övergår vårt förstånd. Jesus medger i evangeliet att mycket övergår vårt förstånd: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Det blir den helige ande som skall leda oss framåt. Vi har kanske inte kommit så mycket längre än apostlarna för 2000 år sen. Liksom första läsningen är en inbjudan till att skåda i tystnad och överlåtelse, är evangeliet en inbjudan till att lyssna i tystnad till anden som manifesterar sig i vindens susning. Det är väl värt att be om tystnadens nådegåva i vår bullersamma värld.  Homilia för Sjunde PåsksöndagenSr Hanne Bang OP
Apg 7: 55 - 60 - Joh 17: 20 - 26. Personligt upplever jag en viss oklarhet under den här delen av kyrkoåret. Den sjunde påsksöndagen infaller mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst och det är väl inte så märkvärdigt, men att evangeliet är hämtat ur Jesu avskedstal vid den sista nattvarden kan aktualisera frågan om det tidsmässiga sambandet mellan Påsk, Kristi Himmelsfärd och Pingst. Att valet av denna söndags evangelium föll på en del ur Jesu avskedstal, kan hänga ihop med de inledande orden: Vid den tiden lyfte Jesus blicken mot himlen och sade ... för i första läsningen har vi en parallell: Stefanos, fylld av helig ande, riktade blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade ... Jesus och Stefanos ser båda upp mot himlen och talar sen. Att både Johannes och Lukas har hört det som sades är begripligt, men hur vet Lukas vad Stefanos såg, han dog ju ? Är det första församlingens efterrationalisering eller ? Jag frågar mig verkligen om jag inte bör gå på kurs i bibeltolkning. Låt oss i stället fokusera på evangeliet. Här finns också ett tidsproblem. Det rör sig inte om i vilken följd händelserna kommer, men om en påtaglig samtidighet mellan tid och evighet. Det är kanske inte så märkvärdigt eftersom det är Jesus själv som tycks uppleva detta. Han vet att en etapp tar slut och att hans fysiska närvaro bland lärjungarna snart upphör. I syfte att aktualisera bifogar jag en personlig reflektion. Denna text, får mig att tänka på en erfarenhet, som jag ofta gör när jag är bortrest. De sista dagarna före min återresa är jag nämligen redan mer eller mindre hemma igen, inte fysiskt naturligtvis, men mentalt. Texten ger intryck av att Jesus redan intar sin plats inom Treenigheten, en plats som han säkert inte har lämnat, men som har påverkats av hans närvaro bland oss. På tal om treenigheten kan vi uppmärksamma att nyckelordet i evangeliet är enheten. Jesus bekymrar sig om enheten: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Vi vet av erfarenhet, att denna bön inte var ogrundad. Kan man finna en solidare grundlag för våra dagars ekumenik ? Det är kärleken, som är grunden för enheten, och det är kärleken som skall få världen att tro. Dessa texter är så laddade med innehåll att vi har svårt att fatta. Låt oss acceptera detta faktum och hålla oss till att arbeta på att förverkliga den enhet, som bygger på kärleken.  Homilia för Femte PåsksöndagenSr Hanne Bang OPApg 14: 21b - 27 - Joh 13: 31 - 33a, 34 - 35
Vem har inte svurit över byråkratin utomlands såväl som i Sverige? Byråkratin är ett barn av institutionaliseringen, som i sig är ett fult ord. Men har någon av oss tänkt på, att institutionaliseringen har sitt ursprung i omsorgen ? När man har planterat, får man vattna, annars ger det inte något resultat. Paulus har sått evangeliets frö på olika platser, och han vet, att han måste återvända, för att se hur det går, rätta till och uppmuntra. Med sina lärjungar kommer han tillbaka till de platser de redan har besökt med uppgiften att styrka och mana. Vi har säkert alla spekulerat över sambandet mellan yttre och inre strukturer. På 60-talet var jag övertygad om att de inre strukturerna var de enda saliggörande. Idag är jag inte beredd att förneka de yttre strukturerna, som ett skydd för de inre. För att de inre strukturerna hos det som såtts och som nu spirar fram, skall få chansen att utvecklas och bli starka, växer de yttre strukturerna fram i de unga församlingarna. Deras främsta målsättning är att skydda, så att intet går förlorat under tidens prövningar. Tanken var inte att skapa en hierarki men att skydda det som ännu är svagt. Paulus, den stora missionären ser sitt resande som ett medel för att uppnå missionens mål: att öppna trons dörr för hedningarna. Eftersom bilokationen heller inte då praktiserades, ingick en skriftlig redovisning i praxis. Tänk på alla Pauli brev, som vi ofta hör som epistelläsningarna. Det kan man kalla kommunikation. I våra dagar sås evangeliet bl.a. inom katekumenatet såväl som att den spirande tron får växa inom konvertitundervisningen. Vad gör vi som kyrka, som församling för de personer, som just genomlevt en så intensiv religiös utvecklingsperiod ? Den spirande tron har alltid behövt styrkas. Paulus själv sticker inte något under stolen, när han förkunnar att Vägen till Guds Rike kan komma att föra oss genom många lidanden. Sammanhållningen blir en väsentlig del av det som karaktäriserar de kristna. Evangeliet är taget ur Jesu centrala förkunnelse i Johannesevangeliet. Som ett exempel på det lidande, som väntar oss och Jesus personligen, nämner han sveket. Med det menar han först och främst det svek, som omedelbart kommer att äga rum och som beskrivs i passionshistorien. Få är dock de som kan undvika svek. Svek tycks vara ett element i Guds planer. Det bär dock i sig möjligheten till att leda oss till förhärligandet. Jesus som står inför avskedet med sina närmaste visar sin omsorg. Hur mycken ömhet vittnar dessa sista minuter inte om. Jesus vet att han kommer att vara borta. Han vet att de kan komma att känna sig övergivna. Så innan han går bort ger han dem sitt testamente, som står som ett nyckel-testamente inom Det Nya Testamentet. För att fortsätta att leva som Jesus har lärt och för att ge hans budskap vidare är enbart ett viktigt: att älska varandra. Här har vi evangeliet, det glada budskapet i sin enkelhet. Varför är det inte helt så enkelt att genomföra ? Många har sagt i föredrag och från predikstolar, att det är vad vi borde göra. Är det lika många, som har försökt?  Homilia för PåskdagenSr Hanne Bang OPApg 10:34a, 37 - 43; Joh 20: 1 - 9. Man skulle kunna se det som är gemensamt hos påskdagens texter ur tre synvinklar, som jag väljer kalla stenen, vittnesbördet och tron. Låt oss först se på stenen. Petrus befinner sig hos Cornelius, som är hedning. Där förkunnar han det kristna budskapet. Det rör sig här om detta budskap i sitt nötskal. Det är en kerygmatisk förkunnelse. I Apostlagärningarna är stenen det monopol som judarna trodde sig ha på Jesu förkunnelse. Enligt deras åsikt var Jesus sänt för att frälsa Guds egendomsfolk. När denna sten, i det aktuella fallet bildligt talat rullas bort, blir budkapet universellt och Jesus får framstå som världens frälsare. I evangeliet är stenen inte en metafor men verkligen en sten. Den är satt som en markering av skiljelinjen mellan levande och döda. Med Jesu uppståndelse ändras synen på denna bastanta markering totalt. Stenen blir porös kunde man kanske säga. Ser vi på texterna som vittnesbörd, är det vittnesbördet i sig själv som binder dem samman även om dess två utformningar är ytterst olika. När Petrus talar i Caesarea hos Cornelius förkunnar han kärnan i det glada budskapet. Jag syftar här på budskapets innehåll. Till formen är det ett vittnesbörd. Han förkunnar som ett vittne. Han berättar i klartext om vittnenas roll vid uppenbarelserna efter uppståndelsen. Jesus visar sig för dessa vittnen, men enbart för dem som Gud i förväg hade utvald. Vittnet framför alla är Maria från Magdala. Så snart det är möjligt, efter sabbatan och tidigt på morgonen, går hon ut till graven. Vad är det hon får se? Stenen är borta. Hon föreställer sig innebörden av detta och behöver anförtro sig till andra som också stod Jesus nära. Hon berättar inte sin upptäckt för vem som helst. Det blir Peter och Johannes som får hennes förtroende. Hon väljer kanske de två, som var knutna till Jesus med de starkaste kärleksbanden. Hon begränser sig inte till att berätta vad hon sett, att stenen var borta, men berättar ytterligare: De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom. Hon håller sig inte till fakta men tolkar utifrån sin ängslan. Hennes ord får omedelbar effekt och de två lärjungarna beger sig iväg. Vad ser de ? Johannes lutar sig in och ser linnebindlarna. Det är Petrus som är auktoriteten och när han hinner fram, går han in. Han ser också bindlarna plus duken som hade täckt huvudet. Nu går tillika Johannes in, han som hade kommit först till graven. Vad händer nu enligt Johannesevangeliet ? Han såg och han trodde. Tron är den kraft som välter bort tvivlets sten i Johannes hjärta. Han understryker detta genom att säga att ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord om att han måste uppstå från de döda. Det är kanske inte någon ren och stark tro, men den finns där som en spira och på sitt sätt är den lika stark som den lilla späda blomman som de flesta av oss har sett bana sig väg upp genom asfalten. Den är en älskande människas tro, som omedelbart bär med sig det lite försynta hoppet som ännu en förstlingsfrukt av Herrens uppståndelse. Alleluja!  Homilia för PalmsöndagenSr Hanne Bang OPJes 50: 4 - 7 - Luk 22: 14 - 23:56 (23: 1 - 49).
- Jesus var utsedd som domare. - äktenskapsbryterskan var anklagad för ett klart och bevittnad brott mot lagen. - fariséerna var i sin rätt att anklaga enligt denna lag Sen händer något överraskande, den orubbliga lagen ersätts med kärlekens lag. - åklagarna blir indirekt men bestämt anklagade - domen uteblir och ersätts med förlåtelse - kvinnan friges efter att ha avgivit löfte om bättring
- Pilatus är domare i sin funktion som romersk funktionär - Jesus är anklagad. Det enda som är klart är intentionen att få honom dödad. I första hand vill Jesus enligt fariséerna förhindra folket att betala skatt till kejsaren och få folket att tro att han är Messias och kung. Redan från början hamnar man i en grå zon. Det handlar inte om ett klart brott mot lagen, men om en strategi, för att kunna fullfölja grundintentionen, nämligen att få Jesus dödad. Det är folket som står som åklagare, indoktrinerade enligt strategin. - domen är i första hand ett frigivande: Jag kan inte finna något brottsligt hos den här mannen. - en ny anklagan - domaren hotas med att komma i ett ofördelaktigt ljus hos kejsaren - den slutliga domen blir korsfästelse
visar denna dom sig efter uppståndelsen att vara en frigivelse inte enbart för den dömde, men också för alla som vill följa honom. Det är väl värt att bevara i sitt hjärta.
|