På den Heliga Katarina av Sienas festdag 29 april i år höll Fader Lars Cavallin följande predikan som presenterar det dominikanska helgonet i ett nötskal och även säger en hel del om dominikansk spiritualitet. Festdagen inföll på böndagen för ordens- och prästkallelser och var också firandet av 800-årsjubiléet av den första kommuniteten som Dominikus grundade.

I dag är det Fjärde Påsksöndagen - den Gode Herdens söndag; traditionellt ber man för nya kallelser till prästämbetet och det gudsvigda livet, påven har skrivit ett brev med anledning av detta. Men här firar vi Katarina av Sienas högtidsdag, som går utmärkt väl ihop med just detta tema: Gud kallar människor till särskilda uppgifter i sin Kyrka genom sina särskilda ”karismer”, ibland mycket ovanliga sådana - som hos Katarina av Siena, ibland mera vanliga (ämbetskarismat, som i vilket fall som helst just är en sådan speciell kallelse, och det gudsvigda livet). Katarina har fascinerat människor redan under sin livstid; hon har inte upphört att fascinera, och det är ingen tillfällighet att det finns två utförliga biografier över henne som skrivits av två av Nordens stora författare, Johannes Jörgensen och Sigrid Undset. Hon förekommer också i en bekant novell av Selma Lagerlöf, som för all del skildrar henne i ett rätt sympatiskt ljus, men knappast hade någon djupare förståelse för vem hon var och alldeles missförstod en bekant episod i hennes liv.

I.

Katarina av Siena var som bekant en ung flicka från den nya stadskulturens Italien, som från sin barndom fick en alldeles speciell och ovanlig kallelse: först hade hon som mycket ung djupa Gudserfarenheter och levde som betydligt mer intensiv kristen än den dåtida konventionen - som ändå tålde mycket i den stilen - var villig att medge, och fick del av allt större och ”tätare” mystiska nådegåvor; hon levde ett totalt konsekvent kristet liv, så konsekvent att det väckte oro och ovilja, först hos familjen och de närmaste som försökte tämja henne och så att säga få ner henne på sitt eget plan - utan att lyckas. Så kom hon mycket mot sin vilja ut i offentligheten: med lärjungar omkring sig, också och i synnerhet män, som just accepterade hennes mystiska förbindelse med Herren och hennes ”kyrkolärarskap”, om än på ett blygsamt plan; sedan blev hon bekant i allt större kretsar, rent av en medeltida kändis med rykte för helighet; hon var en brinnande förespråkare just för en konsekvent kristendom, utifrån den dagliga och kärleksfulla samvaron med Kristus själv, så radikal och konsekvent, att hon bokstavligen inte behövde någon annan föda än honom själv (ett väl omvittnat faktum, som inte bara förekom hos henne utan också hos andra, till och med i vår samtid; den franska mystikern Marthe Robin som dog för några år sedan och från sin sjuksäng trots allt svårare handikapp hade grundat en stor andlig rörelse är ett nutida exempel på en sådan person). Hon tog emot Herrens sårmärken på sin kropp, men de förblev på hennes egen begäran osynliga, eftersom hon väl ville bära smärtorna i den Korsfästes efterföljd men inte ville väcka sensation kring sin egen person; och till sist lät hon höra sin milda men tydliga och klara röst ända upp till samhällets och särskilt Kyrkans högsta ledning, med tydliga och skarpa krav på reform av kyrka och samhälle, också och i synnerhet i dess spets, påvedömet. Hon påminner om den äldre samtida, vår Birgitta, som hon också nämner men väl aldrig har träffat - men använde sig av ett annat, mildare tonläge än hon. Hon var mitt i sin kritik fullkomlig lojal mor Kyrkan och detta påvedöme; påvarna residerade i Avignon, där de höll ett lysande hov som trots eller just på grund av sin glans och prakt hade börjat förlora sitt andliga inflytande, och där maktmissbruk och ibland förödande korruption bredde ut sig. Både Birgitta och Katarina och andra dåtidens ivriga kristna tyckte att de kände en outhärdlig stank som utgick från de annars väl parfymerade herrarna och damerna vid det påvliga hovet. Ändå kallade just Katarina dessa påvar, för det mesta inte själva ovärdiga eller dåliga ledare, men slappt toleranta inför sina penning- och makthungriga släktingar och vänner - slapptoleransen, som är en form för andlig lättja eller till och med, värre, likgiltighet för rätt och sanning, kan rent av vara värre än stora och påtagliga synder som så att säga begås rakt ut, i brutal ärlighet - hon kallade dessa påvar för ”Il dolce Cristo in terra”, ”den ljuve Kristus på jorden. Katarina var den stora fredsstifterskan i de otaliga småkrig som pågick mellan Italiens små och större stater, hon var försonerskan, hjälperskan, hon fick med tiden en allt större auktoritet som inte många till slut kunde eller ens vågade sätta sig emot: hon ville med hela sin persons intensitet reform i kärlek och barmhärtighet, inte bara reform, utan alltså reform i barmhärtighet och kärlek. När den ivrige reformisten Urban VI under starka påtryckningar från människor utanför konklaven hade valts till påve bönföll hon denne hårde man att inte försöka reformera Kyrkan med eld och svärd, utan med kärlek och barmhärtighet; och när den stora påveschismen just på grund av Urbans omedgörliga hårdhet bröt ut erkände hon den legitime påven som legitim, men manade honom hela tiden till försoning, kärlek, barmhärtighet. Och till slut dog hon i unga år; hennes mamma, som tidigare i sitt liv hade tiggt sin heliga dotter om förbön för att undkomma döden som hon hade den allra största ångest för, överlevde henne i många år, så länge att hon själv till slut försonade sig med döden och beklagade att själen lagt sig på tvären i henne, så att den inte kunde komma ut... Katarina ligger begraven i Roms S. Maria sopra Minerva, och till slut, år 1970, erkändes hon av Kyrkan med den kyrkolärarstaus hon hade under sin livstid, hon blev Italiens och så småningom också tillsammans med Birgitta och Teresia Benedicta av Korset Europas skyddspatron...Hon var iklädd dominikanernas dräkt som ”mantellata” mitt i världen, om henne kan man verkligen säga att hon förverkligade det gamla valspråket ”contemplari et contemplata aliis tradere”, ”kontemplera och åt andra förmedla det man kontemplerat...”

II.

Vad kan vi göra med detta liv i en ”fjärran spegel”, i mitten och slutet av 1300-talet? Låt oss stanna inför några punkter: Vi är alla ”karismatiker” - genom dopet och konfirmationen. Alla har vi en särskild kallelse mitt i den allmänna. Några får särskilda uppgifter, till exempel präster, diakoner, gudsvigda...andra ytterligare riktigt stora specialuppgifter för sin tid: de stora ledarna, helgonen på världsplanet. Hur skulle vi beskriva Katarina av Sienas sändning i vår tid? Kanske på följande sätt: karismatikerna är kallade att just utifrån sin kallelse se till att vi lyssnar till varandra; de är kallade att vid behov framföra konstruktiv och kärleksfull kritik, som inte är inbilsk självkoncentration (då är den förödande), men just kritik med erkännande av ”il dolce Cristo in terra”, de är kallade att få den kyrkliga ledningen att lyssna och inse vad som måste göras. När kung Ludvig XVI av Frankrike under de sista minuterna av den gamla franska monarkins livstid hade tagit sin tillflykt till ett litet rum invid nationalförsamlingens sammanträdeslokal i Paris medan upphetsade folkmassor hotade att storma det kungliga palatset kom en överste för hans eget schweizergarde störtande och bad honom att handla, att besluta något, att göra något, först i den respektfulla ton man använder inför en kung - och sedan, i desperation, eftersom kungen vacklade fram och tillbaka helt utan traditionens tilltalsord som ”Sire” eller ”Majestät”, i ”du-form” ropade han: ”au nom de Dieu, agis comme un Roi!”, ”i Guds namn, handla som en kung!” Just så måste man ibland säga och göra, både inför dem som har fått ledningsuppgiften i Kyrkan och i samhället. Man måste kunna säga, ibland rent av ropa: i Guds namn, våga handla som en präst, biskop, hög tjänsteman eller rent av statschef eller påve. Så kunde man också beskriva Katarinas och ”katarinornas” speciella uppgift: den är att arbeta för försoning, fred, rättvisa - men utifrån den mystiska och kärleksfulla föreningen med Kristus, annars kan dessa vackra ord lätt förvandlas til fraser - eller till och med få en antikristisk, sekularistisk betydelse , med Människan som fullkomligt autonom varelse i centrum i stället för människan som Guds son eller dotter. Några stora kristna tänkare och diktare som Soloviev eller CS Lewis har sett Antikrist inte som en blodbestänkt och grym tyrann, förfärlig att se på och lätt att genomskåda, utan som en charmerande, silvertungad förkämpe för just fred och rättvisa och mänskliga rättigheter, i en kamp som inte väjer för att med blida leenden till och med gå över lik, rent av massor av lik - och världsutvecklingen själv tycks ge dem rätt...

De nutida ”mantellatornas” kallelse är att konsekvent söka förverkliga en både förnuftets och hjärtats kristendom, till och med genom kontemplation och mystisk förening med Brudgummen; i kraft av denna kärlekens förening och i ständig, levande förbindelse med Kristus genom hans Ande söka förnya ”jordens anlete”. Visst kan det vara farligt att med mänskliga medel försöka genomföra ett jordiskt paradis, det kan rent av bli ett jordiskt helvete under antikristiska tyranner i stället, men de, ni, kan ändå inte svika er kallelse: att i full vetskap om den egna svagheten och bristfälligheten leva i förberedelse för ”il dolce Cristos” personliga och synliga återkomst, göra denna vår omgivning med alla sina begränsningar till något som inte bara blekt och obestämt påminner om denne ”dolce Cristo”, utan till en plats som talar ett kraftfullt, entydigt och lättbegripligt språk om honom som en gång kommer i full verklighet och personlig närvaro, som lyser och verkar så klart och verkningsfullt att allt blir återfött av honom som är Rättfärdigheten sol, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.




Copyright© 2003 Johannesgården. All rights reserved.